Rapport: Glappet – Hur fixar vi finansiering för en hållbar utveckling?

Med bara tio år kvar till att de Globala målen för hållbar utveckling ska ha uppnåtts behövs kraftsamling och resurser till nödvändiga insatser. I glappet mellan vad som investeras i låginkomstländer och vad som försvinner ut i form av exempelvis skatteflykt finns de medel som kan finansiera Globala målen. Men för att komma åt dem behövs politiska reformer av de finansiella systemen.

Glappet reder ut vilka resurser som finns tillgängliga för att bekämpa fattigdom och redogör för vilka roller skatter, privata investeringar och internationellt bistånd kan spela för att minska glappet till en hållbar utveckling. Rapporten fokuserar på förutsättningarna i låginkomstländer, konsekvenser för människor som lever i fattigdom och förtryck, och Sveriges ansvar att bidra till att rätta till systemfel som hindrar en hållbar utveckling idag.

Skatter är den viktigaste inkomsten för alla världens länder 

En stor utmaning är att låginkomstländers skattebas är för liten för att kunna finansiera skolor, sjukhus, infrastruktur etc. Att utveckla effektiva skattesystem är därför viktigt och här kan internationellt bistånd bidra. Men för att öka skattebasen i utvecklingsländer måste den globala skatteflykten också stoppas. Det kräver gemensamma regler som bland annat gör det möjligt att se om företagen betalar den skatt de bör i sina verksamhetsländer.

Utvecklingsländernas årliga skatteförluster beräknas till 200 miljarder dollar. Det skulle räcka till att bekosta utbildning i ett år för i princip alla barn som idag inte går i skolan.

Privata investeringarna kan spela en nyckelroll

Hållbara privata investeringar, som tar ansvar för miljö och mänskliga rättigheter, behövs för att vi ska nå de Globala målen. Dessutom behöver investeringarna i låg- och medelinkomstländer öka. Här kan biståndet spela en viktig roll, främst genom att stärka institutioner och investeringsklimat på lokal och nationell nivå. Men rapporten varnar för orealistiska förväntningar på vad privata investeringarna kan åstadkomma, särskilt i låginkomstländerna. Satsningar på att mobilisera privat kapital behövs, men minst lika viktigt är att stärka den offentliga finansieringen. 

Mer bistånd till dem som behöver det mest

Internationellt bistånd är den enda resurser vars främsta syfte är att stödja utsatta människor att ta sig ur fattigdom och förtryck. Biståndet är en begränsad resurs och det är därför viktigt att biståndet prioriteras till sådant som inte nås av andra typer av utvecklingsfinansiering. Det handlar om humanitärt stöd, stöd till utbildning, hälsa och sociala trygghetssystem, stöd till stärkta institutioner och långsiktigt stöd till organisationer och rörelser i det civila samhället – som är centrala för en demokratisk och hållbar utveckling där alla inkluderas. 

Biståndet spelar en unik roll för att stödja människor som står längst ifrån resurser, möjligheter och inflytande.

Men biståndet behöver också öka, särskilt till de mest utsatta låginkomstländerna. Idag är givarländerna långt ifrån sitt löfte om att ge 0,7 procent av BNI i internationellt bistånd. Om alla givarländer levde upp till det överenskomna målet skulle det totala biståndet öka med cirka 200 miljarder dollar per år. Det skulle räcka till nödvändiga investeringar för att utrota den extrema fattigdomen till 2030 i de länder som inte kan klara detta med egna resurser. Utan kraftigt ökat internationellt bistånd kommer 430 miljoner människor fortfarande leva i extrem fattigdom år 2030.